en naturlig följd af den förestående afrättningen. ’Nej’, sade Anckarström, ’det skall ni intet göra, ty jag får en rolig natt, utan gör mig till viljes och ät med mig och gå sedan till hvila, på det jag må se eder munter här i morgon igen, då jag bättre behöfver er’. Han fick sin mat och åt med största aptit och tranquillitet ett godt mål af stekt fisk, grönt med kött, pannkaka och ölost, samt lade sig därpå till hvila i prästens närvaro och somnade innan klockan elfva, hvarefter Roosen gick hem.
Klockan fyra om morgonen var den oförtrutne och eldige prästen åter på Smedjegården, fann honom sofvande, och hade han, såsom den vakande polisbetjänten berättade, sofvit hela natten oafbrutet med största salighet och blott en enda gång rört litet på den ena armen, hvilket allt han med största förundran åskådat. Först klockan fem vaknade han glad och munter, steg upp och klädde om sig, då Roosen med en sax klippte upp det rena och fina lintyget så tillräckligt, att intet hinder måtte möta på afrättsplatsen. Sedan sade han sig vara hungrig och åt en god frukost, bestående uti tvenne kotletter och en stor skål med mjölk och bröd. Häruppå kom doktor Petrejus[1], och talte han med bägge om sin förestående död och salighet. Nu om morgonen först eller före omklädningen miste han järnblacken, som också icke litet bidrog till hans glädje. Han bar samma kläder som på echafauten (blott med den skillnad, att han i stället för stöflar bar skor och ett par hvita strumpor). Han hade önskat och begärt, att få gå ut hela den långa
- ↑ Kyrkoherden i Maria församling Joël Jacob Petrejus.
