vägen; men det förnekades; däremot, på pastor Roos’ bön hos den närvarande polismästaren, fick han åka ut med hatten på sig och utan förbundna ögon; då likväl första befallningen var, att han skulle åka ut med bart hufvud och förbundna ögon. Klockan nio öppnades dörren och han gick ut, satte sig baklänges på rackarekärran, men nu helt allena, dock med löst påskrufvade handklofvar, så att han kunde ledigt röra händerna, i hvilka han höll en bönbok. Under hela vägen hade han en både manlig och kristlig contenance, såg stundom upp och omkring sig, hälsade på en och annan; eljes hade han ögonen merendels ner uti boken.
Såsom vädret var vackert och merendels solsken, fast med nog blåst, beslöt jag att se denna så märkliga exekution; gick således ut, först åt norr och sedan hela den långa vägen öfver stengator och sandbackar; och den första människa, som jag råkade utanför min port, var lilla Ankar[1]. Hvad tycker du väl? Vi talte med tårar om både sak och person. Såsom jag gick bittida ut, kom jag ock, ehuru sakta gående, tidigt fram, steg upp på en af höjderna, så att jag därifrån såg hela afrättsstället just väl. Spetsgården var stor och formerad af fyrahundra man af blåa lifgardet, vid hvilket Anckarström själf hade tjänt, samt förde den äldre grefve Schwerin där befälet. Den var midt för galgen, närmast densamma en hög påle, och framför den voro fyra stegel med sina hjul
- ↑ Johan Wilhelm Ankar, den dödsdömdes halfbror samt oäkta son af öfverstelöjtnant Anckarström, född i Frankfurt a. d. Oder. Inkom till Sverige på 1770-talet och blef anställd i hofkapellet. Han var småväxt och puckelryggig.
