V.
De fyra landsflyktiga.
Det i vårt lands historia så ärorika namnet Horn bars vid början af Gustaf III:s regering af omkring ett tiotal personer, bland hvilka några gjorde sig bemärkta genom rik begåfning och dugande arbete och sålunda visade, att de skilda släktgrenarnas lifskraft och förmåga att höja sig öfver mängden ingalunda voro utdöda. Riksrådet grefve Adam Horn af Ekebyholm var visserligen ej sin berömda fader Arvid Bernhards like i snille och statsmannaegenskaper, men dock en framstående man och särskildt känd för sina varma — emellanåt kanske alltför varma — intressen för den dramatiska och musikaliska konsten och isynnerhet för dennas utöfvarinnor, och bland Åminne-Hornarne märktes jämte den bekanta men knappast hedervärda »riksgrefvinnan» Ebba (förut kung Fredriks mätress och numera riksrådinna Barck) hennes två yngre bröder, generalerna Gustaf Adolf och Fredrik. Bägge dessa voro
