framstående krigare, hvilka i fransk tjänst under marskalken d’Estrées och Moritz af Sachsen hade aflagt lysande prof på tapperhet och sålunda framgångsrikt upprätthållit traditionerna från sin store stamfader, Vasatidens Claës Christersson. Den yngre af dessa bröder gjorde sig som bekant särskildt bemärkt såsom en af den unge konung Gustafs ifrigaste medhjälpare vid revolutionen 1772, och många reflexer af den 19 augustis morgonsol föllo också, förvandlade i kunglig nåd, på honom. Ättens gamla friherrekrona förändrades sålunda till greflig, men det var nog välbetänkt af konungen att ej i samband därmed tillmötesgå sin entusiastiske anhängares önskan att också få förändra det gamla släktnamnet. Den 19 augustis general »Gustafsvän» blef nämligen efter några år en bland konungens ifrigaste motståndare, och vid 1789 års riksdag hade Fredrik Horn hunnit så långt i opposition, att han såsom här ofvan omtalats fick dela öde med de adelsmän, som konungen fann rådligt att taga i fängsligt förvar.
Anledningarna till Fredrik Horns öfvergång till Gustafs motståndare funnos liksom hos så många andra oppositionsmän i missnöjet med konungens förändrade regeringssätt, men också i personliga och privata förhållanden. Generalen var en lidelsefull, häftig och ärelysten man, som ansåg sitt bistånd 1772 och sina förtjänster i öfrigt ej tillräckligt uppskattade eller belönade, och konungen hade å sin sida börjat tröttna på hans »långa tal och beständiga pretentioner»[1]. Så kom år 1780 den mångomtalade Plomgrenska processen, som nära berörde Horn och medförde några rubbningar i den då ännu bestående vänskapen med konungen. Generalen
- ↑ Ehrensvärd, a. a.; II, sid. 181.
