lysande blommor och sitt fina bladverk plägade utgöra hans särskilda glädje, hade nästan gått ut, de eljes så frodiga aklejorna företedde en bedröflig anblick, och Corydalis nobilis, den sibiriska nunneörten, som under vanliga förhållanden brukade ha svårt att på de kraftiga stänglarna bära upp sina tunga blomhufvuden, såg ut att lida af tvinsot. Assessorn insåg, att han måste vidtaga några extra åtgärder för att fylla luckorna i rabatterna, och så beslöt han sig för att genast uppsöka sin hortikulturelle rådgifvare, trädgårdsmästaren Albom, som bodde i Djurgårdsstaden vid Skolgatan, hvilken fått sitt namn efter det ganska ansenliga trähus, där pedagogen Skogberg »educerade Djurgårdens uti allsköns ärbarhet både tillkomna och uppväxande ungdom». Assessorn satte särskildt värde på mäster Albom, därför att denne hade studerat vid gymnasiet i Västerås och till assessorns stora förnöjelse alltid plägade kalla hans blommor vid deras latinska namn.
Efter en afskedsnick åt sin nyss mornade maka, den »däjliga, dygdiga, kvicka och ömma» fru Brita Nora, började assessorn sålunda sin vandring bland knoppande hägg och blommande sippor. Han försjönk också snart enligt sin vana i pastorala funderingar, men väcktes plötsligen ur dessa genom anblicken af ett par hofekipage, som höllo utanför porten till galérskjulen. Det var en ovanlig företeelse vid den tiden på dagen, ty klockan hade ej ännu slagit 8, och vetgirig eller nyfiken som vanligt kunde assessorn ej motstå impulsen att fråga ett par i närheten stående underofficerare i flottan om hvad som stod på. Den ene af de unga männen, som såg mycket glad ut, svarade, att kungen själf redan tidigt på morgonen varit på
