öfrigt var Claës Fredrik tydligen mycket brådmogen. Hans nyss anförda litterära biograf omtalar sålunda, hur han redan vid tretton års ålder höll en storståtlig oration öfver »Dygden», och lämnar följande för kunskapen om hans ungdom och utveckling intressanta upplysningar: »Fysiskt klen och bortklemad af föräldrarne — han var ju enda barnet — saknar han fullkomligt egen vilja; hela lifvet igenom underordnar han sig fadern, för hvilken han hyser en omåttlig veneration. Han är ytterst mångsidigt begåfvad, kanske till och med en smula för mångsidigt för att kunna blifva något helt. Han är musikalisk virtuos på flera instrument, särskildt flöjt och violin, är litterärt finbildad, god prosatör och en ingalunda föraktlig poet. Och han förenar med dessa estetiska talanger en utpräglad begåfning för matematik. Det var denna, som fick bestämma hans val af lefnadsbana. Han ingick vid fortifikationen och var redan vid tjugo års ålder major. De militära plikterna synas dock ha lagt föga beslag på hans tid och intressen; han sätter sin högsta ärelystnad i att få lysa i Stockholms litterära kotterier.»
Denna ärelystnad blef snart tillfredsställd, ty Claës Fredrik invaldes helt ung till medlem af Utile Dulci och kom på förtrolig fot med Kellgren och Oxenstierna samt flera andra af tidens litterära storheter, och vid slutet af 1780-talet var hans ställning afundsvärd. »Han var öfverallt uppskattad för sin bildning och sina poetiska talanger samt nämndes bland kandidaterna till lediga stolar i Svenska akademien. År 1790 var till och med hans val allvarligt ifrågasatt, men Gustaf III, som redan fått kännedom om hans vilda konungahat, förebyggde det. Han tyckes för öfrigt ha uttalat sig
