»I Paris berättades konungens mord såsom verkställdt vid den tid det föröfvades i Stockholm. Genom Hamburg passerade vid denna tid en fransk kurir, jag minnes icke hvarifrån eller hvarthän, som berättade, att ett stort hufvud fallit i Norden.»
Claës Fredrik Horn behöfde ingen impuls från Robespierre, Marat och de andra missdådarne i Paris. Han besatt själf den erforderliga fanatismen, och fastän det utan tvifvel ligger en öfverdrift i L. von Engeströms omdöme om honom, att han hufvudsakligen var »en dålig och svag brottsling», så inger han dock genom sitt uppträdande vid mordet och den närmaste tiden därefter nästan mer antipati än själfva Anckarström. Särdeles belysande härför är Lamms sammanfattning i ofvan anförda uppsats af det dramatiska eller snarare tragikomiska förloppet: »Vid alla attentaten står Horn vid Anckarströms sida som närmaste medhjälpare, och det är han, som på maskeraden för honom utpekar konungen. Några skrupler tycks han ej ha besvärats af. Men han fördärfvar allt genom sin nervositet. Då de båda mördarne på nyåret 1792 osedda lyckades smyga sig fram utanför konungens fönster på Haga, är det säkerligen Horns fantasi, som i konungens anlete uppdagar den förskräckande dödsblekhet, som skrämmer dem att utan att aflossa något skott rusa bort. Och själva mordnatten beter han sig fullkomligt vanvettigt. Han har fått för sig, att mordet kan komma att ge upphof till en kalabalik mellan mördarne och folkmassan, och ilar hela staden rundt för att skaffa sig en skarpslipad sabel. Efter ett par fruktlösa besök hos en svärdsfejare, rusar han upp till en bekant officer och förvånar både honom
