och hans gäster genom den häftighet, hvarmed han insisterar att få låna en sabel för att på hemvägen skydda sig mot illasinnade bönder. Han kläder om sig till maskeraden i Anckarströms rum och assisterar vid laddningen af pistolerna. Men han skänker ingen tanke åt, att han i dennes rum kvarlämnar sin egen rock. Och när efter konungens sårande de öfriga mördarne lugnt stanna kvar i salen och hyckla medlidande, rusar Horn mot utgången, lyckas komma ut under föregifvande att hans hustru är sjuk och tvingar med sabeln en hyrkusk att köra sig ut till Hufvudsta. I sin febrila rädsla gör han allt för att kompromettera sig som delaktig.
Lika klumpiga äro hans första försök att förneka allt. Det är först sedan han under tyngden af alla indicier tvungits att bekänna, som han börjar utveckla en verklig diplomatisk skicklighet. Hans bekännelseskrift — utarbetad under välvillig medverkan af undersökningsdomaren, polismästare Liljensparre — är ett mästerverk af sentimental retorik, och man har lätt att sätta tro till uppgiften, att de känslofulla medlemmarne i konseljen stormgräto, då den upplästes. Och lika sympatiskt synes, att döma af samtidas uttalanden, dess mottagande hos den stora publiken ha varit. Hvem vågade vägra sina tårar och sin förlåtelse åt den förledda och ångerköpta oskulden? Det vore ju en känslolöshet, brottsligare än hans egen gärning.»
Att den trots allt beklagansvärda mannen äfven besjälades af ädlare känslor och hyste verklig ånger öfver sitt brott, framgår af följande den 28 mars afsända bref till hans fader:[1]
- ↑ I Lidenska handskriftsamlingen i Uppsala universitetsbibliotek.
