»Unna mitt betryckta hjärta den trösten att tro, det jag i dessa rader ännu talar med en för mig lika öm och huld fader, jag vore kanske ovärdig att bruka det ljufva och förtroliga namnet, om icke känslan af mina fel åter upplyste mig ur deras djup och gaf mig den förmögenhet, som tillhör själfva brottslingen, då han är uppriktig.
Förlåt, om möjligt är, att domaren och icke far var den förste, hvilken emottog bekännelsen ur min mun. Jag är nog straffad, att jag i världen haft annat förtroende och följt andra råd än dens, som naturen gjort till min första vän. Jag har olyckligtvis varit medvetande i dessa dagars bedröfliga hufvudämne. Ett illa betänkt nit för det allmänna, en missfödd tanke om friheten hafva styrkt de anslag, genom hvilka konungen och rikets lugn äro sårade. Huruvida jag i detta högmål varit delaktig, har jag uti en offentlig förklaring skrift- och muntligen uppgifvit. Det är genom denna okonstlade bekännelse och den sanna ånger, som förestafvat hvart ord, jag hoppas vara berättigad ej till förskoning, men till en medlidande känsla, åtminstone i dens hjärta, som lärt mig älska sanningen. Ack! huldaste far, om jag genom mitt senare uppförande förnekat de grundsatser af religion, undersåtlig trohet och stillhet, hvilka utgjort edra samtal med en en älskad son, förskjut mig dock ej. Min ånger måste gälla hos Gud och hos eder. Ja! mitt hjärta vågar ännu trösta sig af samma kärlek, hvaraf det alltid varit öfverflödadt ifrån en så öm fader. Ännu vågar jag anropa dess förböner för mig hos den Högsta och dess vitsord inför människor. Mitt öde är i de senares händer, men beror dock ej af dem
