endast. För det närvarande är det långt lättare än jag det förtjänt eller kunnat vänta. Hvad mera är: min olycka har för mina öfriga stunder skaffat mig en vän, hvars hederliga hjärtelag jag aldrig nog kan ådagalägga; det tillhör de mina, som öma för mig, att med en verksam och oupphörlig tacksamhet erkänna den ömhet, hvarmed herr lagman Liljensparre bemött mig olycklige. Hans outtröttliga foglighet var det, som bevekte mitt sinne till sanningen; hans godhet, som tillskyndat mig den trösten att omgifvas af en älskad maka och dess syster; hans omsorg, som förvandlat mitt fängelse till en läroskola för mitt hjärta, hvarest jag påminnes om min olycka, mindre af de mörka galler, än genom åtanken af en kär faders gråa hår.»
När efter konungens död det omslag till fångens och hans medbrottslingars förmån ägde rum i höga vederbörandes uppfattning om brottet, som yppade utsikter till benådning och hvarpå Armfelt syftade i sin här ofvan anförda bittra anmärkning om mördarnes belöning, repade Horn åter mod och skyndade att begagna sina förutsättningar att väcka medlidande. Han låter sin maka ingifva böneskrifter till den unge konungen och hertigen-regenten, han vädjar ej förgäfves til Reuterholms mäktiga inflytande, han strängar sin lyra till sentimentala kväden, som spredos i afskrifter och tryck, och underhåller genom »Ode till Svenska Folket», »Stunder i mitt fängelse» och andra dikter allmänhetens intresse och sympati. Den hängifvet rojalistiske men ej så litet sentimentale Gjörwell blir så förtjust i dessa skaldeverk, att han den 10 augusti i ett bref till fröken Kerstin Adlerberg skickar en afskrift af Horns »Ode öfver Svalorna», hvars slut
