Skeppsholmen och nu befann sig ute vid galérerna, om hvilkas ofördröjliga utrustning befallning hade utfärdats, »så att de nu, Gud vare lof, ändtligen skulle komma i sjön».
Assessorn måtte ha blifvit alldeles förbluffad öfver detta meddelande, ty i sina anteckningar talar han ej vidare vare sig om blomsterpromenaden eller om de upplysningar han möjligen ytterligare fick om rustningarna. Men ett par veckor senare hade han återvunnit jämvikten och tillika väsentligt riktat sitt vetande, ty då sände han ett långt bref[1] till svenske ministern i Köpenhamn, baron Gustaf d’Albedyhll, hvari han meddelade, hur man alltsedan nämnda 23 maj såg och hörde »det starkaste armement», men ännu ej begrep någonting. Så mycket kunde man dock förstå, att konungen förehade stora ting till rikets ofelbara heder, nytta och säkerhet. På flottans varf arbetade man med den största ifver från kl. 4 på morgonen till kl. 9 på kvällen, äfven om söndagarna, och vid midten af juni låg hela galéreskadern med omkring trettio fartyg i vattnet, tacklad, bestyckad och bemannad. Hela stranden vid Slottsbacken, liksom å ömse sidor om Skeppsholmen och längs utmed Djurgårdsstaden, låg fullt med svenska, finska och tyska fartyg, som intagit ammunition och lifsmedel och omedelbart skulle börja inskeppa hästar och manskap.
»Rörelsen ibland folket är ovanlig», tillägger den meddelsamme brefskrifvaren, »och hvad som mest af allt gläder mig är dess munterhet och manhaftighet. Nästan dansande komma de om aftonen ifrån det
- ↑ Liksom samtliga i det följande citerade meddelandena af Gjörwell förvarade i k. bibliotekets handskriftssamling.
