Humanitetsfølelse i den Siæl, der lader sig forlokke og forblinde til at begaae hemskt Mord.’ Han ger för öfrigt en lustig skildring af hur en gång en vän till Horn lockade denne med till afrättsplatsen i Köpenhamn för att se hvilket intryck de afhuggna hufvudena, uppsatta på stakar, skulle göra på honom. Horn stod länge och stirrade på dem med pekfingersknogen i munnen. Till slut sade han: ’Jag har, ta mig fan, inte heller varit långt därifrån’.»
Jämte sina litterära intressen och arbeten — han utgaf anonymt år 1816 i Köpenhamn en diktsamling och var under de senare åren af sitt lif medarbetare i tidningarna Charis och Dagen — sysslade Horn trots försäkringar om motsatsen fortfarande med politik. I likhet med sin olyckskamrat Ehrensvärd, hvilken såsom framdeles skall visas med ifver, men äfven med mer besinning omfattade skandinavismen, tycks Horn särskildt ha intresserat sig för tilldragelserna i Norge under och efter 1814, men på ett sätt, som väckte ovilja i Sverige. Härom måtte hans son hafva underrättat honom, ty i ett bref den 22 november 1816 till dåvarande utrikesministern L. von Engeström[1] omtalar Horn, hur sonen i en skrifvelse uttryckt sitt stora bekymmer öfver, »att det i kronprinsens rum berättats, att min far vore författare af ett projekt till konstitution för Norge, inlämnadt till Riksförsamlingen i Eidsvold». Ur den vidlyftiga protest, som Horn med anledning häraf sände Engeström, må följande anföras såsom synnerligen upplysande för Horns sinnesstämning i allmänhet och för hans uppfattning om både det förflutna och sin närvarande ställning:
- ↑ Engeströmska samlingen i K. Biblioteket.
