»Redan i min ungdom hyste jag déciderad afsky pour les Antichambreurs, som af brist på värdigare occupationer roade sig med Médisance och dicktade där hvarest de annars inga föremål röjde. Merendels fann jag likväl at ofrena för deras giftiga Tungor voro sådana som på et eller annat vis gingo dem i vägen uti Faveuren, antingen vid Håfvet eller hos Damerna. Men at taga (som man säger) rena lögner under fötterna för at svärta och skada en menniska, som i 24 år varit skiljd från samfundet, det är oerhördt — nedrigt — ridicult. Jag skulle också endast se det från denna sistnämnda synpuncten, om jag vore en enkel person. Men det rejaillerar på min stackars son, hvars djupa chagrin jag tydeligen kan läsa, och hvilken sättes i det obehagliga alternativ at antingen nedsvälja alla de infama tillmälen, som högljudt yttras om hans far, eller också at alla ögnablick råka i ordväxling och affaires d’honneur. Gud skall veta, det är icke min skuld at han befinner sig i detta Prédicament. Det var blott complaisance emot min salig far, hvilken bad mig och min hustru, at til sin tröst få behålla vår son. Men aldrig hade man bordt tänka på någon carriere i Sverige för Claës Fr. Horns närmaste afkomling. Där är motspändt nu, och värre hade det väl varit, om Gustaf Adolph suttit på thronen. Alt detta borde och kunde man lätt hafva beräknat — ehuru jag för öfrigt tillstår, det hvarken jag eller någon annan (med aldrig så liten acktning för sin nation) borde föreställa sig den djupa grad af inconséquence och jag vågar säga förräderi i tänkesätt, som mina fordna landsmän bevisat mig, mina och deras medskyldige. Deras Lacheté har lämnat den gamla
