énergie hade åtagit sig min justification emot lögnacktiga beskyllningar, som han kraftigt afvände (så länge han lefde) de Förföljelses-thordöns-slag, hvilka från andra sidan af Sundet ricktades åt en i stillhet olycklig landsflycktig far för flere oskyldiga barn.
Ännu en gång supplicerar jag: Uptag med godhet denna min reclamation, såsom ett ojäfacktigt bevis af det vördsamma förtroende, hvarmed jag til mit sista framhärdar
Eders Excellences
ödmjukast tillgifne tjenare
Fredric Claësson Horn.»
Det är ej bekant hvad Engeström svarade.
Antagligen var det ingenting alls; men har han svarat, så
var det troligen med afvisande skärpa, då han ju,
såsom ofvan nämnts, ej om brefskrifvaren hyste några
höga tankar. Lyckligtvis ägde Horn själf en annan
uppfattning, som han också väl kunde behöfva för att
hålla modet uppe under de sista, säkerligen rätt
bekymmersamma åren af sitt oroliga och felslagna lif.
Till den grämelse och sorg, han kände öfver detta och
som framlysa mellan raderna i hans bref och många
af hans dikter, kommo ekonomiska svårigheter, och
säkerligen var döden, som den 23 maj 1823 bortryckte
honom, en välkommen befriare.
Efter att på ansökan af sonen ha erhållit tillstånd att flytta till Sverige, bosatte sig grefvinnan Horn och hennes två kvarlefvande yngre döttrar på Falkenå i Nerike. Grefvinnan dog år 1833, men döttrarna öfverlefde henne länge och bodde de senare decennierna af sitt lif i Örebro. Den äldre afled 1883, den yngre 1891.
