möderneegendom, ägde hon de egenskaper, som ungdomsåren uti täckhet och behag åtfölja. Hennes fader hade förklarat sig icke vilja bortgifta sin dotter, förrän hon ernått 20 års ålder; och således friade grefve Ribbing träget, uppå ett långt aflägset hopp.
Konungen, som var harmsen uppå grefve Ribbing, dels för det hans moder ej antagit brännvinskontraktet för sin gård Sjöholm, dels för det han, såsom äldste löjtnanten af gardet, förde ordet för löjtnants-sällskapet uti gardet emot den ovärdige favoriten Henrik Sparre[1], missunnade honom detta gifte och framställde sin favorit och stallmästare baron von Essen, hvilken ägde intet umgänge uti baron De Geers hus. Förste stallmästaren Munck åtog sig denna intrig jämte baron Cederhielm, major vid dragonerna, som var amant till grefvinnan De Geer, fröken De Geers stjufmoder. Denna plan fördes så tyst och fort, att inom tre veckor var förlofningen afhandlad. Grefve Ribbing, som intet märkte något af hvad som förehades, skref samma morgon, som förlofningen slöts, till fadern De Geer och begärde hans dotter; men fick ett mycket höfligt svar, att det vore för sent, emedan hans dotter vore redan förlofvad med baron v. Essen. Ett åskslag hade varit drägligare för grefve Ribbing än denna tidning. Sin kärlek och lycka såg han för evigt förstörd. Harm och förtviflan styrde hans eldfängda sinne och han beslöt att hämnas eller dö. Utan att rådfråga sig med någon vän eller släkt, dolde han äfven för sin moder sin föresats; men gick till baron Essen
- ↑ Syftar på den skandalösa historien om försvinnandet af drottning Sophia Magdalenas juveler, hvari Sparre var inblandad och hvarför han 1787 nödgades taga afsked från gardet.
