och fordrade honom till duell, för det denne på ett så nedrigt och lömskt sätt gått till väga emot honom; och då han, Essen, utan kärlek till fröken De Geer beröfvat honom, Ribbing, hans timliga välfärd, borde han nu ock vara beredd att gjuta hans eller sitt eget blod.
Ehuru baron v. Essen var en behjärtad man, sökte han dock med många skäl öfvertala grefve Ribbing att afstå från sin utmaning, men förgäfves. Å båda sidor aftalades, att påföljande morgon skulle grefve Ribbing inställa sig hos baron v. Essen, kl. 9 om morgonen; men grefve Ribbing äskade parole af tystnad och att ingen mer skulle vara tillstädes, än bägge sekundanterna, stallmästaren Munck och kapten Aminoff af gardet. Icke desto mindre förtrodde Munck denna duell till riksdrotsen grefve Wachtmeister, hvilken såsom vän af Ribbingens hus icke ville häraf taga någon kunskap; men sände sent på aftonen efter öfversten baron Maklier (Maclean), en synnerlig vän af greſve Ribbing, för att afstyra denna olycka. Öfverste Maklier gick kl. 6 på morgonen till grefve Ribbing och framdrog de bästa skäl till afböjande af detta företag; men grefve Ribbing blef oföränderlig, uppå den grund, att han hade fattat sitt beslut, då, genom konungens hat till honom, han såg sin befordran i sitt fädernesland omöjlig och sin timliga lycka förstörd af Essen. Han ginge nu att dräpas eller dräpa på ett hederligt sätt; uti det förra fallet vore döden en välgärning, uti det senare vore hans parti taget att rymma och aldrig mera se Sverige, sitt fädernesland; hvarföre han ock hade försett sig med några hundrade riksdaler resepenningar.
