Kl. 9, efter aftal, infann sig grefve Ribbing hos baron v. Essen; men fann hos honom samlade öfverstelöjtnanten baron von Liewen, baron De Geers morbroder, stallmästaren Munck, kapten Tersmeden, kapten Schwerin af gardet och kaptenen vid dragonerna, grefve Jakob De la Gardie. Grefve Ribbing förebrådde med rätta, att det vore malhonnet handladt, emot aftal, att taga så många vittnen. Baron von Essen med flere bjödo till att förmå grefve Ribbing att afstå från sitt påstående. Essen förklarade, att om fröken De Geer hade gifvit honom, Ribbing, det minsta hopp om hennes hand, vore han färdig att upphäfva förlofningen. Men Ribbing förklarade, uti allas närvaro, att fröken De Geer, den han vore all högaktning skyldig, ej hade gifvit honom något löfte. Här vore ej fråga om henne, men om baron Essen, hvilken på ett nedrigt och lömskt sätt förhållit sig vid detta tillfälle, och grefve Ribbing förklarade, uti alla dessa herrars närvaro, att han trodde sig vara mera värd, i alla afseenden, fröken De Geers hand än baron Essen. Denne tog ock sinne, och uppå stallmästaren Muncks proposition utvaldes ridhuset på konungens stall till tummelplatsen. Hela sällskapet följdes åt. Duellanterna förde värjan med behändighet; eld och ifver upplyste bägges åtrå att döda hvarandra. Striden varade längre än vanligt och till dess grefve Ribbing fick tillfälle att försätta baron Essen en stöt midt åt hjärtat: men försynen ville bevara dem båda från olycka. Grefve Ribbings värjudd fastnade uti Essens refben, midt för hjärtat, så att värjan, både till klingan och fäste, sprang i flera stycken och striden upphörde. Stöten var så häftig, att värjudden
