och i samband med truppernas affärd till Finland afsänd skrifvelse till baron d’Albedyhll: »Trupper hafva ankommit, gått i läger, rastat, paraderat, hållit korum, kort sagdt varit hufvudstadens mest sökta skådespel, till dess de nästan mangrannt i måndags den 23 gingo ombord. Dock hafva mindre embarkeringar både förut och sedan ägt rum. Af alla regementena utmärkte sig Västmanlänningarna, som den 18 juni vid Haga hälsades af konungen och anfördes af sin chef, hertig Fredrik själf. Jag tror, att han är den skönaste prins i Europa, åtminstone har jag ej sett skönare herre uti hela vår svenska noblesse. Hans regemente bestod af ungt, högt och välbyggdt manskap. Eld och mod lyste utur allas ögon; dock detta loford måste tilldelas alla regementena, och ehuru tågande från hemorten, där de knutna blodsbanden kanske nedtryckt någras sinnen, så blef dock, i lägret förenade samt mest dagligen seende konungen färdig att i spetsen för dem våga sitt lif, tonen enahanda, martialisk, svensk, konungen helt tillgifven, emot Ryssland högst förbittrad. Tal, sång och åtbörder tolkade allt detta; också har man sett en stor del af manskapet sjungande och nästan dansande gå ombord. Jag kan intyga detta så mycket vissare, som jag stora embarkeringsdagen, den 23, såg fem regementen tåga förbi mina fönster till sina fyra olika embarkeringsställen på Djurgården. Hela Dalregementet låg en stund och hvilade på backen just under huset. Detta regemente var det enda, som än uti sista stunden såg sina kvinnfolk omkring sig, ty nästan alla uti staden på arbete varande dalkullor hade samlat sig dit, hvarvid både glada och rörande scener tedde sig för mitt öga. Jag såg en far tala vänligt
