skrifver han, att han visserligen hade mycket tråkigt, men yttrar sig blott i förbigående och utan sin vanliga bitterhet om konungen. Brefvet är för öfrigt af intresse, därför att Ribbing däri på tal om sin frände Bengt Ribbings brutna trolofning omtalar, hur han själf tydligen ganska fort hade tröstat sig öfver förlusten af fröken De Geer. »Man bör ihågkomma», skrifver han, »att Ribbingarna ej äro lyckliga i äktenskapsväg, men om den gode Bengt hade lika lätt att taga sitt parti och trösta sig, liksom jag har gjort, så gjorde det mindre, men han torde ej hafva samma lätthet. Man skrifver till mig, att han är förtviflad. Den stackars gossen tycker om pengar, och fastän han själf är ganska väl försedd med sådana, är han otröstlig öfver att förlora detta tillfälle att erhålla mer.»
Efter att ha hos biskop Wingård tillbragt julen och bland andra julklappar erhållit en frygisk mössa för det sköna grefliga hufvudet med de oppositionella stora lockarna»[1], afreste Ribbing från Göteborg till Stockholm på nyåret 1789 för att deltaga i den snart sammanträdande och för hans framtida öden så betydelsefulla riksdagen. Under hänvisning till de förut lämnade meddelandena om denna må här angående hans uppträdande i debatterna på riddarhuset blott anföras det för hans oräddhet och frimodiga vältalighet belysande inlägg[2], hvarmed han protesterade mot oppositionsledarnes fängslande:
“Om någonsin vårt öde blifver att beklaga, att våld gick före
rätt, att styrka eller makten gaf lag är jag färdig när påfordras att
