äfven, såsom ofvan nämnts, rannsakningen bekräftat, att han var en af hufvudmännen och följaktligen mycket brottslig. Men han verkar det oaktadt vida mer sympatisk än flera af de öfriga, ty oafsedt hatet till konungen, som väl var den mest pådrifvande kraften, tycks han ha besjälats af en uppriktig frihetskänsla och af ett af personliga hänsyn oberoende och mot de onekligen många mörka punkterna i Gustaf III:s regering berättigadt missnöje. I efterlämnade anteckningar har han, såsom E. Tegnér i sin nyss omnämnda uppsats påvisar, också framhållit detta, hvarjämte hans under de kritiska veckorna mycket exalterade sinnesstämning dock tyder på, att han äfven tagit intryck af de franska revolutionsmännens utopier. Efter riksdagen i Gefle, där han i olikhet med de besinningsfullare oppositionsmännen tycks ha önskat öppen och blodig strid mellan adeln och konungen, var han redo att skrida till handling, och eſter dennas utförande, tog han för egen del konsekvenserna med en ridderlighet och manlighet, som fördelaktigt skilja honom från Horn och Lilliehorn och visa det berättigade i L. von Engeströms omdöme: »Ribbingen var karlaktig».[1]
Men i fängelset och under de veckor, då utsikterna för att han skulle med lifvet få plikta för sin gärning syntes vissa, reagerade äfven Ribbings stolta natur och frejdiga mod. Han började se mordet ur annan dager än som en förtjänstfull fosterländsk bedrift,
- ↑ Minnen och anteckningar. I.
I Svensk kalender för 1892 har G. Björlin under rubriken När konungamördarne bekände lämnat en intressant redogörelse för rannsakningsprotokollens innehåll.
