och vid tanken på sin olyckliga, af sorg nedbrutna moder gripes han af förtviflan och skrifver bref, uppfyllda af ånger och böner om förlåtelse. Ett af dessa bref[1], odateradt men säkerligen afsändt någon af de närmaste dagarna efter häktningen, har följande lydelse:
»Älskade, olyckliga mor. En brottslig son skrifver dessa rader, till hälften utplånade af dess tårar. Genom mig, som störtat dolken i ert skiöte blifven I den olyckligaste af alla i världen lefvande varelser. Jag förebrår mig evigt de tårar, ni min älskade mor för mig ovärdige utgjuter, ni som haft så öm omsorg för mitt väl och som allenast var lycklig genom mig och min lycka. Wärdes ännu tillägga min förlåtelse för mitt faseliga brott. Min ömma mor! förbanna mig icke. Min förkrossade själ skulle ej då med lugn kunna framkomma för den allsmäktige, hvilken jag oupphörligt anropar om beskydd för edra öfriga dar. Bevaren dem själf, min goda mor, uppoffren dem att trösta det antal olyckliga, som föra en svår och beklagansvärd vandel på denna jord. En dag skola vi åter se hvarandra uti en värld, där all vedermöda upphör — alla människor äro underkastade ett mål, en förvandling. Det ögonblicket är kommet förr än jag förmodade, och hela skillnaden består uti någon tid förr eller senare, då jag skall lämna denna usla hyddan. Min goda mor! påskynda ej detta ögonblick genom det ni öfverlämnar er till den grufligaste förtviflan. Vi böra ej så mycket sysselsätta oss med detta jordiska. Min vördade och goda mor! och om jag ej efterlämnade er, med hvad för sinneslugn skulle jag
- ↑ Äges af majoren frih. Sten Leijonhufvud, som benäget ställt det till förf:s förfogande.
