ej då emottaga döden. Min jäsande blod, mitt häftiga sinne och min naturliga orörlighet hafva ej gifvit mig ett enda lyckligt ögonblick, under 27 års lefnad. Om ni hade bättre känt mig, skolen I funnit flera skäl till tröst öfver mitt frånfälle. Uppfylld af elaka egenskaper, var jag elak son. Jag återbetalte aldrig som jag bort min mors ömhet. Ack om I kunde mindre begråta mig! Det är onödigt dölja för Eder att jag kommer att betala med mitt hufvud kunskapen, som jag haft om konungens mord. Jag skulle måhända med tillhjälp af fräckhet och osanning kunnat frälsa mitt lif, men ett antal oskyldiga skulle däraf lidit. Jag har allt bekänt, måtte lagen gå öfver 4 à 5 brottsliga och att de oskyldiga blifva fria förklarade. Se här orsaken till min bekännelse, den sanningen aftvingade jag mig.
Jag är väl bemött och har ingenting af nöden. Den omsorg och besvär, herr lagman Liljensparre beständigt visat mig, kan jag ej erkänna. Måtte en dag mina gamla vänner återbetala honom den erkänsla, jag är oförmögen till, helst ingen makt i världen kan frälsa ett lif, hvilket enligt alla lagar är förverkadt och som jag aldrig önskar att återfå. Utom er, min bästa och olyckliga mor, skulle förlusten af lifvet ej kosta mig en tår. Efterfölj mitt mod, bevare er ifrån att komma till denna fasans skådeplats, ty hvartill skulle väl detta bedröfliga möte tjäna. Sparen er frimodighet, jag har den af nöden, men jag hoppas den ej skall fela mig i min död. Allmakten styre er, han skall väl i sinom tid förena oss! Farväl!
A. L. Ribbing.»
