I Uppsala universitets bibliotek[1] förvaras en afskrift af ett långt bref till modern på franska med ungefär samma innehåll som det nu anförda och afsändt eller skrifvet den 23 mars, då Ribbing äfven till baron Maclean skickade ett bref. Öfvertygad om att han ej skulle ha många dagar kvar i lifvet, skrifver han däri, att han skulle vara lycklig att dö, om han ej efterlämnade sin moder i förtviflan, och beder den trofaste vännen taga hand om hans kvarlåtenskap, betala hans skulder, som uppgingo till 160 rdr, och ej glömma Liljensparres stora vänlighet mot honom, o. s. v.
Så öfverhängande var emellertid icke döden, som Ribbing i sin mycket förklarliga nedslagenhet trodde, och Maclean var rätte mannen att åstadkomma eller utverka en förändring i hans öde. Han åtnjöt stort anseende, hade mäktiga relationer, var rik och ägde som en af oppositionens ledare stort inflytande. Omedelbart efter det underrättelsen om kungamordet hade kommit till Sjöholm, där Maclean och grefvinnan Ribbing vistades, reste han till Stockholm och satte alla krafter i rörelse till sin skyddslings förmån. Skickligt begagnande sig af det omslag i opinionen som efter dödsdomens afkunnande yppade sig beträffande de häktade, bestormade Maclean med böner hertigen-regenten, hos hvilken han varit kammarherre, ställde sig väl med Liljensparre, som för öfrigt och måhända på grund af den af Hjelm omtalade brorskålen redan var välvilligt stämd mot sin intressanta fånge, och såg slutligen sina sträfvanden genom Reuterholms bistånd krönta med framgång.
- ↑ Flemingska handskriftssamlingen.
