de Staël och lefde gladt och sorglöst, frikostigt understödd af sina anhöriga i Sverige. Af den hetsige oppositionsmannen hade blifvit en världsman och vivör, som enligt utsago af hans kusin, baron Fredrik Kurck passerade sin tid bekymmerslöst, roade sig på bästa sätt, hade ringa böjelse för dispyter och ej mycket intresserade sig för politik.[1]
Detta var 1798, men följande år hade Ribbing fått nog af ungkarlslifvet och Paris salonger, ty då ingick han äktenskap med Adèle Billard d’Aubigné, en emigrerad f. d. nunna, hvars bekantskap han hade gjort i Schweiz. Hon var enligt Alexander Dumas d. ä., som under flera decennier tillhörde familjens intimare umgänge, »den mest fullkomliga bland kvinnor», och Ribbing prisar ofta själf i sina bref hennes godhet och förträffliga egenskaper. Äktenskapet var lyckligt, och under kejsardömet lefde makarna och deras son, den år 1802 födde och med tiden som framstående dramatisk författare kände Adolphe de Leuven, ett lugnt och bekymmersfritt lif på de af Ribbing inköpta egendomarna Brunois i Loiredalen, Villers Hellon nära Villers-Cotterets och Quincy. De två förstnämnda försålde han snart, men Quincy behöll och bebodde han, till dess restaurationen förjagade honom från Frankrike.
En omväxling i denna tillvaro som godsägare och vinodlare bereddes honom, då han år 1809 med konung Carl XIII:s tillstånd fick resa till Sverige och under en månad vistas hos sin moder, hvilken då bodde på den vackra egendomen Ström i Bohuslän. Det var deras sista sammanträffande, ty
- ↑ Tegnér, a. a.
