till två unga kullor, sina döttrar, som sågo så stinnt och blödigt på den afskedstagande fadern, en stor manlig och gladlynt karl, hvilken åter tog dem så godt i handen och bad dem hoppas på sin återkomst. En annan hade sin hustru bredvid sig, som stod helt nedslagen, medan han klappade henne på axeln, tog ett stycke bröd utur sin rensel, åt det med henne, tog häruppå upp sin snusdosa, gaf henne äfven med sig af denna i deras smak så läckra rekreation, stående således tillhopa tills trumman slog ställning och afmarsch. Under allt detta stodo unga dalkullor, som icke ägde hvarken fäder eller bröder ibland soldaterna, på ett högt ställe och kvädde dalvisor samt lockade dymedelst de raska ogifta gossarna omkring sig. Alla denna syn motsvarande känslor fyllde hela själen hos mig, och jag kan icke med torrt öga nu åter föra mig hela denna scen till minnes, äfvensom jag vid en predikan för Helsingarna under bar himmel icke kunde hålla mig ifrån milda tårars gjutande, då prästen började bedja för konungen. Gud vet bäst, huru innerst i hjärtat det rörde mig, då jag besinnade de faror, vår i alla afseenden oss högst omistelige konung nu själf i egen person går till mötes, då jag såg det käcka och ärliga folket, som han ärnar föra emot en oss uti talrikhet så vida öfverlägsen fiende, samt alla de följder ett företagande af denna natur kan hafva för vårt rike, ifall något vådligt drabbar konungen. Afvände Gud all fara från hans helgade person, också ifrån dess herrar bröder, hvilka icke spara mera sina lif än konungen sitt!
Hans maj:t konungen har vid flera tillfällen offentligen yttrat dess stridbara föresats att återställa svenska
