vinnan, som år 1804 blifvit änka efter Maclean, afled 1813.
När »det hvita skräckväldet» nödgade Ribbing att lämna Frankrike, bosatte han sig i Bryssel, och då hans ekonomiska ställning, som förut genom Macleans och moderns bistånd varit god, till följd af ofördelaktig realisering af det för öfrigt väl ej så betydande arfvet efter henne blef bekymmersam och han medelst arbete måste bidraga till sin utkomst, slog han sig åter på politiken och blef medarbetare i tidningarna Le Nain jaune och Le vrai Liberal. Kunskapsrik, fullt behärskande franska och tyska språken och med god penna, hade han framgång på den journalistiska banan och hans artiklar, som mest rörde nordiska förhållanden och ej voro undertecknade med hans namn, väckte uppseende. Han hade återfått sin gamla stridslystnad, sitt hat mot »förtryck och despotism af alla färger, såväl kejsardömets gröna och monarkiens blå som Robespierres trikolor», och då »Le vrai Liberal» var antilegitimistisk och särskildt afvog mot den heliga alliansen, blef tidningen ett lämpligt fält för hans verksamhet. En episod af särskildt intresse erbjuder denna, då Ribbing år 1818 med anledning af Carl XIV Johans tronbestigning ingick i polemik med de franska och engelska legitimistiska tidningarna och försvarade den nye svenske konungen mot deras angrepp. Redan flera år förut hade han bland annat genom bemedling af m:me de Staël, hvilken som bekant år 1812 vistades i Stockholm, försökt af Carl Johan utverka landsflyktens upphäfvande och tillstånd att få återvända till Sverige. De försöken hade strandat, men nu, då så godt som alla medlemmarna af det
