gamla kungahuset voro borta och likaså de flesta gustavianerna, hoppades han ånyo få komma hem eller möjligen blifva anställd utomlands i svensk tjänst. Äfven dessa förhoppningar grusades, men som ett erkännande för hans journalistiska artighet skänkte Carl Johan Ribbing den vackra gåfvan af 3,000 floriner. Blott en mindre del däraf kom honom emellertid till godo, enär hans fordringsägare i Sverige passade på att försäkra sig om hufvudparten, och detta var så mycket olägligare, som Ribbing i juni 1820 på anmodan af konung Fredrik Wilhelm III af Preussen blef utvisad från Belgien. En skarp artikel mot denne trångbröstade herre var därtill anledningen, och Ribbing fick välja mellan att begifva sig till Tyskland eller Frankrike, ungefär, såsom Dumas skrifver[1], på samma sätt som kocken låter kycklingen välja mellan att anrättas à la Broche eller som frikassé. Han valde det senare, d. v. s. Frankrike.
Från Ribbings vistelse i Bryssel berättar Dumas, hvars meddelanden om den af honom högt beundrade vännen dock ofta bära vittnesbörd om författarens till »De tre musketörerna» fantasi och följaktligen ej alltid äro tillförlitliga, hur Ribbing en dag 1815 vid table d’hôte’n på ett värdshus befann sig bland ett flertal officerare vid de allierades trupper. Dessa talade med förtjusning om slaget vid Waterloo och yttrade sig högst ofördelaktigt om Frankrike och isynnerhet om fransmännen. Särskildt utmärkte sig en rikligt ordensprydd öfverste genom skärpan i sina uttalanden. »Samtalet fördes på tyska, som grefve
- ↑ Mes mémoires; II, sid. 223.
