Ribbing såsom uppfostrad i Berlin talade nästan som sitt modersmål. Han hade sålunda ej förlorat ett enda ord af konversationen, för hvilken han tycktes fullkomligt främmande. Plötsligen reste han sig, närmade sig på sitt vanliga lugna sätt öfversten, gaf denne ett par örfilar, sade sitt namn och hvem han var och återtog lugnt sin plats. De två närvarande fransmännen, Cauchois-Lemaire och Arnault, skyndade sig att erbjuda honom sina tjänster som sekundanter, men öfversten ville eller vågade inte slåss.
Vid utvisningen från Belgien befann sig Ribbing i en mycket brydsam belägenhet. Hans ekonomiska resurser voro obetydliga, och fastän »det hvita skräckväldet» var förbi, ville han ej ådraga sig för stor uppmärksamhet. Han tog därför sin tillflykt till Villers-Cotterets i Loiredalen och fann där hos gamla vänner från sin egen godsägaretid i trakten ett välvilligt mottagande samt stannade till hösten 1821, då han kunde slå sig ner i Paris. Här tillbragte han de två sista decennierna af sitt lif, ty han afled ej förrän den 1 april 1843, försörjande sig som medarbetare i Le courrier français, Journal de voyages, découvertes et navigation moderne o. s. v. och efter sin makas död i början af 1830-talet boende i sin sons lyckliga hem.
Från den landsflyktiges sista tid berättas, efter uppgifter af den mot honom afvogt stämde svenske ministern i Paris grefve Löwenhielm m. fl., att han skulle ha haft hallucinationer af benrangel och hufvudlösa skepnader o. s. v., under grufliga samvetskval öfver Gustaf III:s mord. Det är dock föga sannolikt, att så var förhållandet. »Visst är», skrifver nämligen den med hans historia och brefväxling förtrogne
