inom kort väntade förstfödde, var det nog flera faktorer, som hade bestämt henne att eftersträfva den ansvarsfulla platsen. Oafsedt äran kunde ju en kunglig amma både för sig själf och de sina beräkna åtskilliga förmåner, och det visade sig också, att fru Lilliehorn i det fallet ej hade misstagit sig. Sedan hennes man, som var yngre broder till den märkvärdige, i det föregående omtalade amiralen, år 1757 under öfverresa från Gottland till pommerska kriget omkommit genom drunkning, blef hon nämligen åldtfru på Stockholms slott, och hennes tre söner Johan Fredrik, Peter Ulrik och Carl Pontus hade mycken nytta af sin kunglige dibroder kronprinsen Gustaf, särskildt sedan denne blifvit konung. De blefvo således alla tre pager vid hofvet och hade att glädja sig åt snabba befordringar på den militära banan. De två äldre hunno till generalsgraderna, medan Carl Pontus, som var född 1758, genom konungens särskilda ynnest och pekuniära understöd — han hade enligt Schröderheim pension från konungens handkassa — avancerade vid Lifgardet, där han 1773 blifvit fänrik, så att han 1792 vid den stora krisen i sitt lif var major vid regementet och öfverstelöjtnant i armén. Ehuru dessa vackra men på den tiden ej ovanliga framgångar berättigades af Lilliehorns egen, allmänt vitsordade duglighet, stod han dock i tacksamhetsskuld till konungen, och det väckte därföre stor förvåning, då han befanns inblandad i sammansvärjningen och mordanslaget. Man hade svårt att förstå motiven till hans handlingssätt, ty han hade ej gjort sig bemärkt inom oppositionen, och i finska kriget hade han i olikhet med många andra officerare icke blott gjort sin plikt utan äfven vid flera tillfällen
