särskildt utmärkt sig och blifvit föremål för konungens nådiga välbehag. Att han också själf i sista stund känt samvetsförebråelser öfver inblandningen i komplotten mot sin välgörare framgår af den mångomtalade biljett, han på aftonen samma dag mordet begicks skickade till konungen. Skrifvelsen, som ofta publicerats och hvars återgifvande här i dess helhet sålunda torde vara öfverflödigt, inledes nämligen på följande därom vittnande sätt: »Värdigas tillåta, att en onämnd, hvars penna ledes af grannlagenhetens och samvetets röst, vågar taga sig friheten att med all uppriktighet underrätta Eder om, att det såväl i landsorten, som här i staden finnes personer, som endast andas hat och hämnd emot Eder, ända därhän, att de vilja afklippa Eder lifstråd. Man var förtviflad öfver att se den senaste maskeradbalen slå fel, man är därför förtjust att se en annan tillkännagifven till i dag (’Stråtröfvare tycka icke om gatulyktor’, säger man). För lömska anfall är ingenting lämpligare än mörkret och förklädnaden. Vid allt hvad heligast är vågar jag därför hos Eder bönfalla, att ni måtte uppskjuta denna fördömda bal till en lämpligare tidpunkt, såväl med hänsyn till Edert eget närvarande och framtida intresse, liksom ock för några entusiastiska personers, ur hvilkas hand den gode Guden, genom att bringa dem till eftertanke, en vacker dag skall rycka dolken.»
I Ribbings efterlämnade papper finnes bland anteckningarna om kungamördarne ett uttalande om Lilliehorn, som ehuru påverkadt af antecknarens lätt förklarliga ovilja emot honom i hans egenskap af angifvare, kanske lämnar den riktiga förklaringen till hans handlingssätt, nämligen att han endast hade sin egen fördel i sikte.
