»Frågan gällde för honom, om det skulle vara fördelaktigast att vid konungens död få ställningen af en ’præfectus prætorii’ (ett slags militärbefälhaſvare i Stockholm), eller att försäkra sig om konungens gunst genom att röja hemligheten. Han valde det senare och hängaf sig åt den illusionen, att han därför borde blifva kungligt belönad. Med förvåning erfor han, att den biljett, som han skrifvit till konungen maskeradaftonen, i stället skulle gifva anledningen ej blott till hans medbrottslingars, utan äfven till hans eget fall.» — När detta Lilliehorns dubbelspel blef bekant, hade han gjort sig skyldig till ännu en handling, som ställer hans personlighet i ytterligare ofördelaktig belysning och ökade det ogillande, hvarmed han under dagarna efter mordet bedömdes, och som alltsedan såsom en fläck vidlådit hans minne.
Bland dem, som dagen efter maskeraden skyndade sig till slottet för att efterhöra konungens tillstånd och betyga honom deltagande och tillgifvenhet, märktes också Lilliehorn. Han blef införd till konungen, som enligt den vid sammanträffandet närvarande Armfelts skildring räckte honom handen och sade: »Är det icke förskräckligt, Pontus, att sedan jag under ett blodigt krig undgått farorna, en lönnmördares kula skall lägga mig till sängs?» — Pontus tycktes vara rörd, kysste konungens hand, började utösa förbannelser öfver den skurk, som varit nog nedrig att föröfva ett dylikt brott, och drog sig sedan tillbaka med den säkraste hållning i världen.»
När det redan dagen därpå genom en sockerbagarelärling, som Lilliehorn användt för att med varningsbrefvet gå till konungens kammartjänare Remy,
