honom själf. Ansatt af Liljensparre, fann han dock för godt att några dagar senare aflägga fullständig bekännelse och visade sedan enligt Adlerbeths berättelse[1] under processen mycken svaghet, förrådde sina vänner och blef föraktad, medan Ribbing antecknat: »Modet öfvergaf honom alldeles, han kastade sig i prästernas armar, tillbragte sin tid i fängelset med att ångra sig och gråta, sjöng med hög röst psalmer och ansåg tydligen, på sin själasörjares uppmaning, att han ej kunde göra fred med Gud på annat sätt än genom att angifva så många som möjligt.»
När Lilliehorn sedan efter domens ändrande jämte de tre öfriga landsflyktiga fördes ur riket, var det ganska naturligt, att han af dessa sågs med oblida ögon och att deras vägar genast efter ankomsten till Danmark skildes. Till grämelsen öfver sitt förstörda lif kunde han sålunda lägga sina olyckskamraters förakt. Hans öde gestaltade sig också redan från början bittrare än deras, i det han ej hade så goda ekonomiska resurser som särskildt Ribbing och Horn, och hans för öfrigt blott föga kända tillvaro var både bekymmersam och äfventyrlig.[2] Från Danmark begaf han sig till norra Tyskland, och enligt en uppgift af Barfod skall han först ha tagit anställning som skolmästare i Herrnhut. Möjligen var det under inflytandet af samma religiösa stämning, han visat under fängelsetiden, som han inträdde i brödraförsamlingens tjänst, där han tycks ha stannat till sekelskiftet. Enligt samma källa skall han då ha sökt begifva sig till Irland för
- ↑ Historiska anteckningar. I, sid. 76.
- ↑ N. von Dardel har i Personhistorisk tidskrift för 1901 lämnat några intressanta uppgifter om Lilliehorns öden i landsflykten.
