att sluta sig till ett där pågående uppror, men på vägen blifvit gripen af engelsmännen och insatt i Towern. Därefter vet man med visshet endast, att han år 1810 under namnet Bergheim var bosatt i Neu-Wied vid Rhen, och från denna tid berättas, att han trädt i förbindelse med Bernadotte, som nyss blifvit vald till svensk tronföljare. I likhet med Horn och Ribbing hyste han förhoppningar om att genom den nye kronprinsens bemedling återvinna sina förlorade rättigheter som svensk medborgare. Han infann sig nämligen i Hamburg vid Carl Johans genomresa och öfverlämnade en böneskrift, hvari han i de mest smickrande ordalag upphöjde kronprinsens förtjänster, hvarjämte han häftigt och tydligen i afsikt att framställa sitt eget handlingssätt i bättre dager anföll Gustaf III:s minne. Han anhöll vidare att få återvända till sitt »ända till dyrkan älskade fosterland», där viktiga ekonomiska angelägenheter påkallade hans närvaro. Det berättas, att Carl Johan vid emottagandet af ansökningen skall ha frågat sin bredvid stående adjutant: »Känner ni denne man?» och sedan han till svar erhållit den upplysningen, att Lilliehorn i Gustaf III:s tid varit major vid Lifgardet och blifvit landsförvist för delaktighet i konungens mord, kastat böneskriften på bordet och utbrustit: »Huru, ni glömmer, att jag är svensk kronprins, och bör begripa hvad jag är skyldig konungahuset.»
Lilliehorns förhoppningar att få återkomma till Sverige grusades sålunda, och han torde ha återvändt till Neu-Wied. De i böneskriften omnämnda ekonomiska angelägenheterna gälla antagligen något arf efter hans broder generallöjtnanten Pehr Ulrik Lilliehorn, som
