krigsärans forna glans, och har jag af ett åhöra vittne erfarit, att hans maj:t en gång sagt: ’När svärdet är draget, måste det ock med heder föras’ och ’när man satt mig uti behofvet att försvara mitt rike, så skall jag ock för hela världen visa, att jag kan göra det’. Uppbrottet till Finland är också nästan allmänt. Jag har läst uti papperen, att flera tusen tunnor hafre blifvit inskeppade i Uddevalla för att gå till Helsingfors, äfvensom jag i dag fick af åsyna man höra, att Västerbottens regemente nu är under vägen ifrån därvarande hamnar till Sveaborg. Vill tillägga att Västerbottningarna utgjorde det regemente, som konung Carl XII af alla för dess oförskräckthet mest värderade. Helsingarna lära icke heller vika för dem uti ståndaktigt mod för konung och fädernesland. Då jag en afton besökte deras läger och hörde en soldat tala om sin beredvillighet att uppoffra sista blodsdroppen emot fienden, sade jag: ’Det är svenskt!’ — ’Ja, herre’, svarade han, ’jag är utom dess helsing!’ — det är uttolkadt: ’Jag är en så mycket säkrare svensk, som jag är helsinge’.
Samma afton var jag ock vid Laboratoriibryggan, hvarifrån lådor med muskötkulor fördes på båtar till transportfartygen, och då jag frågade hvad som låg i lådorna, efter de voro så tunga att lyfta, svarade artillerikarlen med en så förnöjd uppsyn: ’Det är blåbär, som ryssen skall spisa’. Såväl ifrån denna brygga som ifrån gamla och nya Arsenalsbryggorna hafva dagligen transporter skett till Finland af dessa och andra dödsens redskap.
