olyckskamrat Claës Fredrik Horn visade honom sitt deltagande med följande dikt:
Till en Medbroder i Olyckan.
Med lika mål, från skilda Stränder,
om tvänne Seglare det händer,
at de i samma Storm förgås,
at de mot samma Klippa slås;
så eldar ännu Lifvets Tanka
de sjunkande i Böljans Barm,
de lita på hvarandras Arm
och hoppas på hvarandras Planka.
Af dem som Vågen sönderslog,
bland Splittror af min fordna Lycka,
ack om en enda vore nog
at mellan oss, til Räddning, stycka!
Min vän, för dig ej skulle då
en snar och säker Bergning felas:
min Frälsnings-Planka skulle delas,
jämt delas altid af oss tvâ.
Men det är icke första Gången,
jag utaf Ödets nyck beror,
och då Förmågan håller fången
den Vilja, som i Hjärtat bor.
När Stormens Grymhet alt förstörde
och Ror och Segel från mig ref,
af alt det Gods, mit Fartyg förde,
allena Plogen öfverblef.
Allena Plogen uti Handen
blef nu min dunkla Framtids Hopp
och deras, som på nya Stranden
en Far, en Make sökte opp.
Så skulle då mig vägradt blifva
den afundsvärda Sällhets Lott,
at mer åt Vänner kunna gifva
än Arbets-Efterdömme blott.
