intressen. De blefvo vänner och enligt svensk sed dubröder. Gyllembourgs bildade, nobla väsen och hans politiska öde intresserade i hög grad den danske frihetsvännen. Han blef snart som hemma i huset och uttalade sig här öppet om sitt lifs missräkningar och om den smärta, han kände öfver att vara utstött från sitt fosterland, som han älskade med en soldats hela hänförelse och stolthet. Hans besök blefvo talrikare och talrikare, och mången afton satt Heibergs unga hustru tyst och stilla, lyssnande till dessa tvenne mäns samtal, som hon följde med det mest lefvande intresse. Den ridderliga, fina och belefvade ton, som är förnäma svenskar egen, jämte den hjärtats godhet, som lyste ur hans ögon, gjorde ett starkt intryck på hennes egen fina natur, och hon tyckte, att aftnarna aldrig förflöto så angenämt som i Gyllembourgs sällskap. Hon behandlades af honom med en aktning, en uppmärksamhet, som var vida skild från de franska emigranternas artighet. Hon var vida tryggare och mer otvungen i hans sällskap än i deras, där man kände att man måste vara på sin vakt för att icke göra något, som kunde missförstås eller missbrukas. Det låg en lugn trygghet i umgänget med denne man, som i hög grad tilltalade hennes blygsamma väsen.
Det är en erfarenhet, att kloka, begåfvade män, som hafva lyckan att komma i vänskapsförhållande till en fin, försynt kvinna, på hvilkens diskretion och tysthet de kunna lita, långt hellre skänka hela sitt förtroende till henne än till en man. För honom känna de ofta förlägenhet att öppet omtala sina sorger och lidanden, hvilka de ej äro säkra på att han förstår eller har förmåga att fatta. Däremot äro de tryggare inför en
