Hur skulle ej händelserna under redan de närmast följande veckorna grusa de här ofvan skildrade ljusa förhoppningarna och visa, att kriget, all hänförelsen och de nu omtalade anstalterna till trots, var illa förberedt och iscensatt. Inför de snart kommande motgångarna, vill man nästan tro, att bakslaget var ödets straff för den orättfärdigt började fejden, medan historien säger, att det orsakades därigenom att Sveriges adel svek sin konung.
★
Allt sedan riksdagen 1786 befann sig Gustaf III
på spänd fot med flertalet af rikets första stånd.
Visserligen hade ej heller under de föregående åren af
hans regering, hvilka han själf plägade kalla de
lyckliga, anledningar till missämja saknats, och redan
vid 1778 års riksdag hade han fått erfara, hur den
med genombrottet af den 19 augustis morgonsol
följande förtjusningen ej förmått kväfva den från
partitidehvarfvet kvarlefvande oppositionen eller dämpa oviljan
mot den utvidgade konungamakten. Men först 1786
kom det till öppen brytning, och fastän äfven de
ofrälse stånden då visade föga tillmötesgående mot
Gustafs förslag och fordringar, var det dock mest
från riddarhuset, som motståndet kom, för att under
den närmaste tiden tillväxa och 1788 och 1789 nå sin
höjdpunkt. Allt detta är emellertid så allmänt bekant,
att ett återupprepande af historien är obehöfligt. Det
är nog att erinra om, hur konungen på förvåren 1788
inför det allmänna, på allehanda orsaker grundade
