vek kvinnlig natur, liksom äfven kvinnorna på ett helt annat sätt förstå att trösta och lugna den sorgsne än någon man förmår det. — Hos Heibergs hustru funnos förutsättningarna härför i ovanlig grad. Den unge sorgtyngde Gyllembourg fann i henne en förtrolig väninna, som han ej vidare kunde undvara. När han på kvällen besökte det Heibergska huset och dettas herre, såsom så ofta var fallet, icke var hemma utan på klubben, då satt Gyllembourg hos den ensamma husfrun och öppnade sitt betungade hjärta för henne, utan oro för att möta hennes makes ironiska min och skarpa tal. Han beskref för henne sin lyckliga barndom i det ansedda föräldrahemmet, sin glada ungdom i kretsen af militära kamrater, sina förmäns ynnest och deras förhoppningar om honom, berättade för henne månget karakteristiskt drag från Gustaf III:s hof och om många utmärkta och framstående medlemmar af den svenska adeln, hvilka han var lycklig att stå i nära beröring med, skildrade landets sköna begåfvade damer och det präktiga herrgårdslifvet rundt om i landet, som i synnerhet var lysande under den härliga julhelgen, då man täflade om att visa sin uppfinningsförmåga genom de s. k. julklapparna, d. v. s. gåfvor, med hvilka följde små skrifvelser på vers och prosa, som än dolde en rolig satir, än innehöllo förblommerade kärleksförklaringar.
Gyllembourg kunde berätta allt detta så lefvande, så åskådligt, att icke blott Heibergs hustru lyssnade med spänd uppmärksamhet, utan äfven den lille Johan Ludvig stannade i sina lekar för att vara tredje man i det trefliga aftonsällskapet. Man läste högt, man sjöng och spelade för hvarandra, och timmarna flögo
