som minuter. Men när hans tal föll på hans förspillda lif, på alla de lysande ungdomsförhoppningarna, som på grund af hans samhällsställning strålat emot honom, men som nu voro grusade, då kände han med tacksamhet hennes milda, förståndiga, trösterika ord, som lade sig som en balsam på hans blödande sår. Han kände att han i henne hade funnit en förtjusande och klok tröstarinna, som besatt en egen förmåga att förstå hans sorg och lugna honom, och hans upprörda själ stillades åter till hvila för en stund. Han kände att denna hans vänskap hade gifvit hans lif nytt innehåll och betydelse. Hon visste nu, att det dock fanns en människa, som längtade efter henne, en, förutom hennes barn, för hvilken hon var nödvändig, en, som i hennes sällskap sökte hvad blott hon kunde gifva, och hon kände sig vid allt detta ung, glad och lycklig.»
Det var år 1801, som giftermålet mellan Gyllembourg och Thomasine Buntzen ägde rum. Äktenskapet blef mycket lyckligt. Vid den unga makans son i första giftet, den sedermera så ryktbare Johan Ludvig Heiberg, blef styffadern fästad med varm tillgifvenhet, som från den rikt begåfvade gossen och ynglingen besvarades med lika varm vänskap. Makarnas hem på Ruhedal och sedan i Köpenhamn, där de efter några år på grund af ekonomiska skäl bosatte sig, besöktes ofta af Gyllembourgs fränder och vänner från Sverige, och där umgingos äfven flera af den danska hufvudstadens ryktbarheter inom litteratur och vetenskap, såsom Oehlenschläger, Weise, H. C. Örsted m. fl. Gyllembourg uppmärksammades af den danska regeringen och förvärfvade kronprinsen, sedan konung Fredriks bevågenhet. Med lifligt intresse följde Gyllembourg de
