att min Ludvig icke kan smickra sig med hoppet att njuta många af dem; så många önskade jag honom dock, att han fick tillfälle att nämna för dig, huru innerligen hans föräldrar äro dig tillgifna och huru ofta du är föremål för deras mest förtroliga samtal. Han kan bevittna huru ofta jag önskat att ännu en gång i denna världen få röka en pipa tillsammans med dig.»
Denna Gyllembourgs längtan till fosterlandet omtalas ofta i skildringarna om honom och var jämte grämelsen öfver de händelser, som hade grusat förhoppningarna om en gagnande framtid i dess tjänst, det enda, som störde hans lycka under det sista skedet af hans lif och emellanåt fyllde hans tankar med sorg och tungsinthet. Han dog i Köpenhamn 1815. Fru Gyllembourg, som sedermera gjorde sig bemärkt som författarinna, afled först 1856. Hon hade af konung Fredrik VI erhållit en årlig pension af 600 rdr. årligen, ett talande vittnesbörd om den aktning och uppskattning, som den biltoge, i hög grad sympatiske svenske ädlingen förvärfvat af den härskare, som han ej officiellt men med nit och tillgifvenhet ägnade sina tjänster.
En i biografiska handböcker förekommande uppgift att Gyllembourg och Thomasine Buntzen skulle ha haft en dotter är oriktig. Den fröken Sophia Gustafva Gyllembourg, som född 1803 och död 1841 under åtskilliga år var bosatt i Köpenhamn och där sysselsatte sig med litterär verksamhet, var nämligen dotter till den landsflyktiges syssling, landshöfdingen grefve Henning Adolf Gyllenborg.
⁎
