Medan de fyra landsflyktiga gingo växlande öden tillmötes, fördes general Pechlin, som därtill varit en af anledningarna, men om deras och än mer om sin egen delaktighet i sammansvärjningen halstarrigt vägrade att lämna några upplysningar, till Varbergs fästning. Här fick han också tillbringa sina återstående dagar, tills dess han den 5 juni 1796 vid 77 års ålder bortrycktes af döden. En nådeansökan till hertigen-regenten hade af denne afslagits med beskedet, »att han kan gärna sitta där», och det berättas, att den eljes i dylika fall ej omedgörlige fursten ej gaf med sig, därför att han var gramse på generalen, emedan denne, om revolutionsplanen lyckats, hade ämnat att äfven försätta hertigen i overksamhet.
Om generalens vistelse på fästningen föreligga några_uppgifter[1], som visa, att den gamle partigängaren ingalunda förändrat sinnelag utan var samma argsinte och hänsynslöse man som fordom. Han åtnjöt mycken frihet, fick under lätt bevakning gå omkring i staden, bland hvars ståndspersoner han umgicks, men bland hvars handlande och många andra invånare han blef illa omtyckt för sitt högmod och sin snålhet. Han tycks äfven ha försökt sig på sin gamla bedrift bondplågeri, ty bland ortens befolkning användes länge efter hans bortgång som ett tillmäle »Din förbannade Pekelin».
Af ett visst intresse är den efter honom den 8 augusti 1796 förrättade bouppteckningen. Den visar nämligen att behållningen i boet, utgörande 13,504 rdr, var mindre, än man med hänsyn till generalens gifte i den rika Plomgrenska släkten och till hans goda inkomster af ryska och andra mutor under frihetstidens
- ↑ J. E. Jönsson, Några Varbergsminnen. Falkenberg 1880.
