Magnus Sprengtporten erhållit, men äfven påpekat, hur ett krig utan ständernas samtycke stred emot 1772 års regeringsform, säger han, att Gustaf vid tanken på sin egen vanmakt och Rysslands öfverlägsenhet var villrådig, då ett samtal med Armfelt deciderade honom:
»En afton då konungen syntes ledsen och modfälld, svarade han på Armfelts tillfrågan om orsaken därtill, att hans skuld och verkliga penningebehof, som ständernas sist yttrade vidrighet ej syntes vilja afhjälpa, bekymrade honom.
’Ers majestät’, invände Armfelt, ’har ej mer än trenne sätt att komma ur denna förlägenhet. Antingen genom den största indragning i lefnadssätt och den starkaste hushållning, eller medelst ett nytt ständernas sammankallande med formlig afbön för skedda misstag i finansen, eller slutligen ett krig, i hvars kostnaders beräkning de forna utgifterna utan svårighet kunna bortblandas. Lyckas detta krig, så är svenska nationen så beskaffad, att intet ansvar äskas, intet understöd nekas, ingen makt vägras en segervinnare. Misslyckas detta företag, står afbön alltid öppen, och om dess föremål är ett krigs omkostnad eller en misshushållning i fredlig tid, blifver förhållandet å ers majestäts sida och slutföljden å ständernas enahanda. De knorra, men betala’. — Han föreställde vidare, huru lätt kejsarinnan kunde öfverraskas, som, trygg vid svenska regeringssättets ordalydelse, aldrig kunde förmoda blifva från denna sida antastad.
Konungen gillade utan betänkande denna sistnämnda utväg, föreläste själf i rådet föregifna depescher från sin minister i Petersburg, uppfyllda med berättelser om så fientliga anläggningar å ryska sidan, att
