släktförbindelser — han var gift med en dotter till riksrådet grefve G. Bonde —, men äfven hans dubbelspel med konungen.[1]
Konungens ärelystna drömmar och förhoppningar om framgång skulle emellertid snart grusas. De upplysningar, han efter ankomsten till Helsingfors fick om truppernas krigsberedskap, bekräftade de underrättelser om den dåliga utrustningen, han förut erhållit, men ej velat tro på, och först den 11 juli kunde han ge den svenska förtruppen befallning att skrida till anfall. G. M. Armfelt skulle »genast gå öfver gränsen och intaga passet vid Puttis samt repoussera fienden på andra sidan Högfors, för att hindra honom att härja och förstöra landet», och generalmajor C. G. Armfelt, gunstlingens farbroder, som förde befälet öfver hufvudarmén, erhöll order att vid Anjala slå en bro öfver Kymmene alf och därpå tåga in på det ryska området. Nu följde några smärre framgångar, i det ryssarna utan nämnvärdt motstånd veko tillbaka, den svenska örlogsflottan, hvilken länge väntats, utkämpade den 17 juli under hertig Carls befäl det ärofulla slaget vid Hogland, som ehuru oafgjordt betraktades som en svensk seger och firades med Te Deum, och man talade om hur den svenska armén snart i enlighet med den sangviniska fälttågsplanen skulle rycka in i S:t Petersburg. Men truppernas bristfälliga utrustning försenade deras uppbrott till krigsskådeplatsen, flottan befanns efter Hoglandsaffären lida sådan brist på ammunition och proviant, att den ej åter kunde gå
- ↑ Hertiginnan Charlotte har härom i 3:e delen af sin dagbok framlagt upplysande och för konungen högst komprometterande bref till Hastfehr.
