till sjöss, och ett rykte att Savolaksbrigaden hade stormat och intagit Nyslott befanns vara falskt. Planerna mot Petersburg måste uppgifvas, och i stället beslöts, att hufvudanfallet af de förenade svenska och finska arméerna skulle riktas mot Fredrikshamn. Den 23 juli gafs också order om framryckande mot denna fästning, d. v. s. de finska trupperna skulle omedelbart aftåga, men de svenska kvarstanna, till dess de under general Siegroths befäl kunde på galérflottan afsegla till Fredrikshamn. Men nu inträffade första utbrottet i handling af den pliktförgätenhet och upprorsanda inom officerskårerna, som redan gifvit sig luft under samtal och öfverläggningar och inom knappt ett par veckor skulle få sitt mest pregnanta uttryck i det beryktade Anjalaförbundet samt fullständigt förinta de med nämnda beslut förbundna förhoppningarna.
Enligt den tillförlitligaste, på ingående forskningar grundade skildringen[1] af konspirationens förspel och förlopp, började myteriet i den svenska arméafdelningen, i det att ett stort antal officerare skyndade att inlämna sina afskedsansökningar, under förklaring att de ej kunde deltaga i ett krig, som blifvit börjadt utan ständernas samtycke. Initiativet togs af majoren grefve Per Adolf Kalling, son af den gamle mösschefen och det för sitt demonstrativa uppträdande vid 1772 års revolution bekanta riksrådet, grefve Per Kalling, och hans exempel följdes af minst ett femtiotal officerare, mest adelsmän, som reste hem till Sverige, där de särskildt i Stockholm blefvo föremål för de bredare
- ↑ K. K. Tigerstedt: Göran Magnus Sprengtporten. VI, VII. Finsk tidskrift, 1879.
