nämligen Hästesko såsom »hvarken utmärkt militär eller statsman; af godt naturligt förstånd, men utan kunskaper och beslutsamhet, var han ingalunda den person, som passade till hufvudman för en revolution», medan von Otter får vitsordet »en ganska hederlig man, som älskade sitt fädernesland, men var svag och slapp till karakteren, utan allt slags beslutsamhet», och den gamla mössan Montgomery skildras som »djärf och energisk men utan förmåga att utföra handlingar, där kraft och beslutsamhet erfordrades, men därjämte ytterligt högmodig och häftig, hade han ej förmått vinna förtroende inom armén». Fastän de sålunda efter allt att döma voro föga skickade att leda oppositionen, beslöto dessa tre herrar att ej tåga vidare utan i stället tvinga konungen att återföra armén inom svenskt område samt där nödga honom att gå in på det aristokratiska partiets fordringar, hvilka i första hand gällde sammankallandet af en riksdag. Sedan konungen den 28 juli ankommit till Husula, uppvaktades han några dagar senare af Hästesko och von Otter, hvilka föreställde honom, att kriget på grund af den bristfälliga utrustningen och det allmänna missnöjet ej kunde fortsättas, såvida ej en riksdag därtill gaf sitt bifall och medel, och slutligen, då konungen ej fäste minsta afseende härvid, förklarade att soldaterna voro ledsna vid kriget och ville gå hem. Gustaf, som ej ville tro detta och kände sig upprörd vid »tanken på att svenska krigare skulle vägra att gå i fält, när deras egen konung ledde dem», tillkännagaf sin afsikt att följande dagen personligen göra sig förvissad om deras sinnesstämning, hvarpå Hästesko å sin sida skyndade att sätta i gång en agitation emot
