hade en liten trupp, den han förde till slaktbänken, samt att kejsarinnan ansåg dem alla för narrar; blefve hon ond, kunde hon sända en stor hop folk, som ihjälsloge och förstörde dem allesamman; bäst vore därför att vända.»
Dessa uppmaningar blefvo emellertid utan verkan. När konungen den 1 augusti, efter att dagen förut ha haft ett stormigt uppträde med Hästesko, Montgomery m. fl., hvilka uppträdde ohöfviskt och till och med berättas ha förgått sig mot hans person, lät Åbo och Björneborgs regementen paradera och i vältaliga ordalag frågade soldaterna, om de ville strida under hans banér, ty »jag går med Eder och med dem, och i afton skola ni intaga Fredrikshamn», svarade nämligen manskapet enhälligt att de ville följa honom i lif och död. Den förhoppning om en gynnsam förändring till det bättre, som denna med ed bekräftade förklaring ställde i utsikt, blef dock ej af lång varaktighet. Hindrad af motvind, kunde general Siegroth först den 3 augusti landsätta sina trupper, och i väntan på dem hade konungen fått ökad anledning att tvifla på befälets vid Husulaarmén benägenhet att följa honom, äfven om han kunde lita på soldaterna. Visserligen beslöts i ett efter G. M. Armfelts ankomst och på hans initiativ sammankalladt krigsråd, att anfallet på Fredrikshamn omedelbart skulle verkställas, men Hästesko forsatte sina stamplingar, och fastän förloppet af det närmaste dygnets händelser ej är fullt utredt, var detsamma i afseende på befälets offervillighet och pålitlighet så nedslående, att konungen den 4 augusti fann sig nödsakad att uppgifva planerna på Fredrikshamn samt låta Husulaarmén draga sig tillbaka till
