Liikala och strax därpå till Anjala, medan han själf tog sitt högkvarter på Kymmenegårds kungsgård.
De dagar, som nu följde, voro kanske de bekymmersammaste i Gustafs skiftesrika lif. Det berättas också, att han fann sin belägenhet så brydsam eller till och med så förtviflad, att han ej vågade tillbringa nätterna i land utan bodde ombord på Amphion, med landbryggan indragen. De snart från det upproriska lägret ingående underrättelserna visade, att detta försiktighetsmått ej var öfverflödigt. Bland officerarne vid armén i Liikala tjänstgjorde som en af general Armfelts öfveradjutanter öfverstelöjtnanten Anders Johan Jägerhorn, en ärelysten, hänsynslös och farlig man, som befryndad med Sprengtporten och en af dennes ifrigaste anhängare lifligt omfattade det allmänna missnöjet med konungen och nu ansåg tidpunkten vara inne för att begagna detsamma ej blott för utverkande af fred utan äfven för Finlands lösryckande från Sverige — alltså förspelet till de förrädiska stämplingar, som tjugo år senare skulle erhålla sin slutakt i Sveaborgs nesliga kapitulation.
Jägerhorn, som tillhörde den gren af sin urgamla ätt, hvilken skref sig till Spurila, hade i ungdomen på konung Gustafs bekostnad fått fullända sin militära utbildning vid krigsakademien i Berlin, men lönade denna konungens välvilja med otack. Sedan han såsom lärare vid krigsskolan i Brahelinna kommit under Sprengtportens inflytande, vanns han nämligen lätt för dennes planer angående Finlands skiljande från Sverige och blef efter den farliga ränksmidarens afvikande till Ryssland den egentlige ledaren för det s. k. själfständighetspartiet, som i lägret vid
