återgifvandet af det genom freden i Åbo afträdda landområdet; den var en yttring af aristokratiens förbittring mot den utvidgade konungamakten, ett uttryck af den anda, som för ögonblicket kväfd genom 1772 års revolution, vid 1786 års riksdag gifvit sig luft och nu öppet, på det mest krypande sätt åkallade utländsk makts biträde att mot monarken värna den svenska nationens rättigheter. Endast händelsen gjorde att blott finska officerare hade del i notens afsändande. Men då desse, i sin ifver att hastigt förinta konungens myndighet, åstadkomma fred och riksdag samt ensamma förvärfva sig den patriotiska lagerkransen, ej på förhand meddelade sig med det svenska armébefälet, hvarifrån, för att begagna Mannerheims ord, ’alla såkallade missnöjen hade sitt ursprung’, väcktes misstro mot finnarnas aſsikter och svenskarna började frukta att noten till kejsarinnan haft till ändamål att befordra Finlands själfständighet under ryskt beskydd.»
I samband med Jägerhorns affärd från Liikala utspelades en liten komedi, afsedd att dölja innebörden i hans förehafvande. Med det ryska befälet i Fredrikshamn, som han delgifvit ändamålet med sin beskickning, hade han nämligen öfverenskommit att blifva skenbart tillfångatagen. När han ledsagad af Klingspor, som var invigd i hemligheten, hade lämnat lägret och kommit något stycke framom de svenska förposterna, stannade Klingspor, men Jägerhorn fortsatte, hvarpå efter en stund hördes ett par pistolskott, som utgjorde det öfverenskomna tecknet att öfverlöparen lyckligen nått den emot honom från Fredrikshamn utskickade truppafdelningen. Klingspor återvände då till de svenska posteringarna, låtsades vara mycket bekymrad och
