blifva i okunnighet om beskickningen till kejsarinnan, till dess Jägerhorn återkommit med ett tillfredsställande svar, men då så ej visade sig vara fallet, beslöto sig upprorsmännen för att yppa allt, sedan de för att minska sitt eget ansvar försäkrat sig om officerskårens godkännande af hvad de gjort. Efter en gemensam öfverläggning mellan dem, som undertecknat Liikala-noten, uppsattes därföre i hela arméns namn en deklalaration, hvilken var afsedd att rättfärdiga chefernas dittills tagna steg och sedan den försetts med de underlydande officerarnas underskrifter skulle tillställas konungen.
Det märkliga dokumentet, som affattades af Klick, hade enligt Tigerstedt följande innehåll: »I följd af regeringsformen, som gör konungen till arméns högste befälhafvare, och krigslagarna, som intet tillåtit att pröfva, huruvida man bör lyda eller icke, hade undertecknarne på konungens befallning gått öfver gränsen, men då de å ryska sidan endast märkt defensiva steg, hade de fattat den till visshet sannolika tanken, att anfallet var gjordt af svenska nationen. Äfven soldaterna voro öfvertygade om, att misshälligheterna voro började från svenska sidan; de saknade öfvertygelse om krigets nödvändighet och voro motvilliga att strida mot den nation, som de tro önska vår vänskap. Bristen på kläder, förfriskningsmedel, proviant och ammunition hafva ökat truppernas missnöje. Därtill hade kommit att säkra underrättelser inlupit om att en öfverlägsen rysk flotta kryssade utanför Sveaborg och under svenska flottans och arméns ögon tagit och uppbränt ett svenskt linieskepp, hvarför undertecknarne trodde rikets skärgård öppen för mord och brand och med förtviflan
