också bland de verksammaste i förbundet, men hade ej och antagligen på uppmaning af general Armfelt underskrifvit deklarationen. En sergeant Johan Segerstorm utmärkte sig genom att gå de upproriska officerarnes ärenden och söka uppvigla manskapet. — Det till Hastfehr med kapten Ladau sända exemplaret af deklarationen återlämnades utan några påskrifter af den savolakska kårens officerare.
Man kan lätt föreställa sig den grämelse och
förtrytelse, konungen skulle känna vid dokumentets
emottagande. Redan det ogrannlaga sättet för dess
öfverlämnande måste ha sårat honom, och dess
innehåll var ju ägnadt att i allra högsta grad öka hans
genom de lidna motgångarna och underrättelsen om
Jägerhorns beskickning till Petersburg brydsamma
belägenhet. Emellertid sansade han sig snart, sände
omedelbart efter G. M. Armfelt, lämnade honom det
bekomna plakatet och inhämtade hans åsikt därom.
Tigerstedt berättar, att Armfelt, som helt naturligt
med bedröfvelse och förtviflan såg sin farbroders
underskrift, dock utan tvekan uppmanade konungen att genast
låta till sig kalla och häkta honom och förbundets andra
chefer och sålunda kväfva konspirationen. Men Gustaf,
som ej ville besluta sig för en åtgärd, den han ej var
säker om att kunna utföra, svarade efter en stunds
betänkande: »Nej, man måste låtsa om intet. Kanske
Ryssland i den förlägenhet, det befinner sig, går in
på en hederlig fred, och då skall jag draga fördel
däraf; hvarom icke, är stränghetens väg alltid mig
öppen.» — Tegnér berättar, att vid denna öfverläggning
äfven närvoro baron Evert Taube, baron Fabian Wrede
